Innan var jag inne i en period då det kändes som allt stod stilla, nu är jag inne i en period då jag inte alls känner för att träna. Eller äta nyttigt. Vilket är sådär när man försöker gå ner i vikt, haha! Men jag är inte orolig, jag vet om att det kommer komma tillbaka, för svackor går inte att undvika. Det spelar ingen roll vad det handlar om, svackor kommer alltid, det gäller bara att man inte stannar där utan istället lokaliserar varför man kom dit och hur man skall göra för att ta sig ur den. Reflekterar man inte över det så är det lätt att man stanna i den och som i detta fallet göra det till sin livsstil.

 

Innan när jag kom in i en svacka tänkte jag; "Fan också, en svacka, då är det lika bra att jag skiter i det, det kommer ändå inte att gå". Kommer jag in i en svacka som nu tänker jag istället "Jaha, en svacka, det bara att köra på". Jag låter mig vara nere i svackan och är inte rädd för att vara det. Hela tiden försöker jag tänka på varför jag är där och i detta fallet tror jag att det har blivit lite väl intensivt med träning. Träning 6 dagar i veckan är mycket. Det har nog blivit för mycket. Därför är jag i svackan nu. Det känns inte kul längre.

 

Istället för att deppa så lever jag i svackan, äter lite onyttigare än jag gör i vanliga fall och tränar inte särskilt mycket. Jag sa till mig själv att denna veckan skall jag inte träna - förutom mina cykelrundor, och inte vara fullt så strikt med kosten. Jag kommer tillbaka nästa vecka och då är det fokus som gäller. Jag har bestämt mig för att dra ner på träningen till 4 gånger i veckan, 2 konditionspass och 2 styrkepass, samt en mils cykling varje vardagsmorgon. Det får räcka för mig. Jag låter det ta den tiden det tar. Och med dessa ändringarna tror jag att jag kommer tycka det är roligt igen.

 

Anledningen till att jag kan sitta och skriva att jag VET att jag kommer ta mig ur svackan, eller komma igång med träningen igen är för att jag skall aldrig någonsin låta mig själv bli sådär stor igen. Never. Ever. Nu kan jag säga med säkerhet att det är värt det, jag har aldrig varit såhär lycklig, aldrig haft ett sådant självförtroende och framförallt har jag aldrig mått såhär jävla bra! Klart som tusan det är värt det! Men det visste jag inte innan jag började med detta. Jag har skrivit det innan men det tåls att skriva det igen; det spelar ingen roll på hur mycket fakta, tips, råd, kunskap du sitter inne med, du måste vilja det med hela ditt hjärta. Annars går det inte. Även om jag hade vetat allt detta jag vet idag (minus hur bra jag mår och hur värt de det faktiskt är) om man bara räknar kunskapen kring mat och träning så hade jag ändå inte börjat med det för ett par år sedan. Jag ville det inte tillräckligt mycket. Det är det som var skillnaden mellan då och nu.